Utflykt med historiska stopp runt hela ön

.
Grillutflykt med historiska stopp runt hela ön

 

Vi på Kanarieliv! fortsätter vår serie om utflykter med föreläsningar av Skandinaviska Klubbens duktiga och pålästa guide Karin Bertilsson. Den här gången kan vi läsa om den kände kanariske poeten Tomàs Morales, den engelske affärsmannen Alfred L. Jones, Karnevalens historia, fiesta de Los indianos, kanarisk bananodling, klippbyn El Roque, Winston Churchhills relation till Gran Canaria och mycket mer!

Foto: Leif Kempe / Patronato de Turismo

Text: Karin Bertilsson

Torsdagen den 12:e mars åkte en grupp medlemmar i Skandinaviskas Klubben i Las Palmas på sin årliga grillutflykt till Santa Christinadär det finns gott om plats för kubbspel och lekar och även för att promenera. På vägen dit gjordes ett stopp i Moya och där besöktes poeten Tomás Morales barndomshem där det bl. a. finns en mycket fin liten trädgård. På hemvägen stannar gruppen till och njöt av havsutsikten och något att dricka vid den pittoreska byn San Roque som är helt uppbyggd på en klippa.

Med på bussen var Skandinaviska Klubbens duktiga och pålästa guide Karin Bertilsson, och följande text är skriven av henne som underlag för den underhållande föreläsningen under grillutflykten.

 

”På vägen till Moya kommer ni att upptäcka att man håller på att bygga en bredare väg här på norra kusten. Man började lite smått för ett och ett halvt år sedan och man beräknar att det ska vara klart sommaren 2010.

När den nya vägen är helt klar ska 60.000 fordon kunna circulera här varje dag till skillnad från de 35.000 som vägen klarar just nu. De som bor här på norra sidan av ön har i åratal velat ha en bredare väg för det är många som pendlar till jobbet och varje morgon och kväll brukar det bildas långa köer här.

Inte mindre än 7 nya viadukter och en tunnel på 100 meter är vad man håller på att bygga. Det har uppstått en del problem under arbetet, först svårigheter med expropieringen av marken och sedan tekniska problem för marken är lös och det finns hela tiden rasrisk. Detta har gjort att man måste borra sig in i marken mycket längre för att finna riktigt fast grund.

För att bygga de enorma viadukterna, flera är 100 meter höga använder man sig av en ny teknik som kommer från Österrike. När hela Silvabro-komplexet byggdes på slutet av 1970-talet var det flera arbetare som omkom. Med den här nya tekniken blir arbetet mindre farligt och går snabbare.

 

Poeten Tomás Morales

Tomas Morales poesi ger oss glimar ur vardagslivet här på ön i början av 1900-talet

Tomàs Morales föddes 1885 i Moya. Han utbildade sig till läkare på spanska fastlandet och fick sedan tjänst som byläkare i Agaete men hans stora passion var att skriva poesi. En tuberkelos sjukdom tog hans liv när han bara var 36 år gammal.

Idikten ”Allting här är utländskt” skriver han om den unga ”miss” som när hon stiger av spårvagnen visar ett litet stycke av sin vita strumpa. Dikten handlar om att praktiskt taget alla stora investeringar gjordes av utlänningar, främst britter (export av bananer, tomater och potatis, öppnade av banker och försäkringsbolag, el och vatten bolag etc.

I dikten ”Ljushamnen” beskriver han den enorma glädjen alla Las Palmas bor känner över de nybyggda pirerna nära Santa Catalina parken och hur alla lockas dit att titta på fartyg från hela världen. Han skriver att han älskar sin hamn där hundratals främmande farkoster visar upp sina standar och där alla slags språk blandas med flaggor från när och fjärran.

I en annan dikt som handlar om stadsdelarna Vegueta och Triana beskriver han hur flodfåran i mellan stadsdelarna är torr men att den om vintern luras tro att den är en flod.

Den här dikten översatte Ingmar Pallin och den finns i hans bok ”Kanarieöarna”.

 

”Gran Canarias hamn

Gran Canaria,den brusande Atlantens hamn,

där röda lanternor i den ljumma natten

och månens skiva i azurens famn

skimrar i levande stillhets vatten….

I det förlorade fjärran går årslag tysta

och dimmorna sveper fridfulla tågor

kring kajernas fästen som sover kyssta

av det lätta skvalpet från gröna vågor…

I dunklet flätar fosforen låtsaslänkar

mellan ankrade båtar vars lyktor blänker

med dämpad glans bland böljor som somnat:

den rofyllda tystnaden plötsligt rämnar

i en nattlig sjömanssång som lämnar

ett ensligt eko av en sorg som domnar…”


Karnevalsfirande

Karnevalen är över för den här gången och alla som bor nära parken är nog ganska nöjda över att få nattro igen. Man har begravt och sagt adjö till sardinen som alltså symboliserar allt som är syndigt enligt den katolska kyrkan. Frosseri, lättja och köttets lusta har fritt fått härja under en kort period men sedan måste man gå tillbaka till ett anständigt liv och förbereda sig på den allvarsamma tid som kommer; nämligen påsken.

I en del byar och samhällen bränner man en Judasfigur, dvs en docka som man har gjort ungefär som en fågelskrämma. Det finns också orter som har helt andra figurer som de ”begraver”.Här på ön, när det inte fanns pengar till onödiga saker tog man helt enkelt en avskalad bananstock och satte något som skulle likna ett ansikte på den.

Det är alltså inte själva figuren som är det viktigaste utan vad den symboliserar.

 

La fiesta de Los indianos

Ett ganska nytt inslag i karnevalen här i Las Palmas är ”Los indianos”. Los Indianos kallade man alla som for till Amerika . Härifrån var det till Sydamerika som utvandringen gick. Den här traditionen har man haft på ön La Palma i många år men nu på senare tid har de andra öarna tagit efter. Det var just på La Palma som man började att göra parodi på alla de Amerikafarare som återvände till hembyn efter många år och ville visa hur rika de hade blivit. Det var tusentals människor som utvandrade till Kuba och Venezuela på slutet av 1800-talet. Många kom sedan tillbaka och var då lite skrytsamma och fina i kanten.

Alla klär sig i vitt, gärna linnekostym för herrarna och långa vida spetsklänningar för damerna. Till detta hör obligatoriska stråhattar och gärna gamla resväskor, fågelburar med exotiska fåglar i och cigarrlådor. Så ska det se ut om man vill följa den tradition som startade på ön La Palma på 1960-talet.

Sedan man började med de här festligheterna har myndigheterna på ön La Palma framfört sina protester helt officiellt. De anser att det här med att klä sig i vitt och härma amerikafararna , los indianos, är deras tradition och de vill inte att de andra öarna ska ta efter dem.

Under diktaturen var det för övrigt inte tillåtet att fira karnaval i vanlig mening men en liten fest då och då utan ansiktsmasker kunde gå för sig.

Förutom att klä sig helt i vitt och gå omkring och vara lite märkvärdig hör det till att kasta talkpuder på varandra. Den traditionen går ännu längre tillbaka i tiden, 1600, 1700-tal då man fyllde äggskal men billig talk och kastade på varandra.


Bananodling

Innan spanjorerna erövrade öarna brukade det komma hit sjöfarare från olika europeiska länder och det förekom fredlig byteshandel med diverse varor. Det var portugiser som vid ett sådant besök tog hit en banansort från sydöstra Asien. Den var mycket större och odlades här i en liten mängd. Det blev inte mycket frukt på dessa bananväxter för den typen kräver ett varmare klimat. När sedan fartygen började gå till Amerika var det spanska munkar som tog dessa bananväxter med sig till Santo Domingo och började odla där.

På slutet av 1800-talet behövde man inkomstkällor här på ön och det var den franske konsulen Sabino Berthelot som hämtade hit den lilla dvärgbananen från Indochina. Mycket snart såg man att det var möjligt att få stora skördar av dessa utsöktabananer och brittiska bolag började köpa upp mark för att odla frukten i stor skala för export.

Bland de brittiska affärsmännen kan nämnas Alfred L. Jones.

Ett av de största problemen för odlarna är de höga vattenpriserna men tack vare att man täcker över dem med plast kan man minska vattenförbrukningen upp till 25%. Plasten skyddar också växterna mot blåst vilket är viktigt för bananväxtens rotsystem gårinte djupt ned i jorden. Tyvärr är inte dessa plasttak särskilt estetiska.

Bananväxten har en rotstock från vilken det växer 10-20 blad med väldiga bladskivor, ca 5 meter långa och 1 meter breda. Bladskaften och slidorna bildar en skenstam och stjälken växer upp ur den.Bananväxten är hemafrodit, dvs har både han och honblommor . Stjälken slutar med ett långt hängade ax som upptill bär hanblommor och nedtill honblommor.När blomman kommer fram ur stammen som toppen på ett ax är den mycket stor.Honblommorna bildar avlånga frukter, bananer som kommer fram när kronbladen faller av. Bananernahos odlade former saknar frön.Frukten sitter i spiral i grupper, sk a händer 6-15 st.

Först växer bananerna nedåt, sedan börjar klasarna böja sig mot solen allteftersom fler bananer växer fram. Redan när bananväxten är 6 månaderfår den ”söner” som kommer upp ur jorden strax intill och odlaren väljer då ut den ”son” som han anser mest livskraftig och som växerpå rätt ställe i förhållande till de andra växterna. De andra ”sönerna” ansas bort. När växten är ca 1 år blommar den.

Tidigare var man tvungen att plocka bort varje litet blomämne för hand men på arten Gran Enana faller blomämnet bort av sig självt.

Efter skörden huggs växten ned . Av växtdelarna gjorde man tidigare säckar och sulor till de enkla skor som de flesta kanarier använde på landsbygden tidigare. Man samarbetade med kreatursägare som fick de skrumpna växtdelarna till foder i utbyte mot gödsel.

Strelitzian hör till samma familj. Namnet Musa gav Linné till hela släktet för att hedra kejsar Augustus livmedicus Musa som hade ägnat sig åt att skriva om banansläktet.

När Spanien gick med i EU lyckades man göra en överenskommelse, endast kanariska bananer fick säljas på spanska fastlandet fram till jan. 1996. Efter det datumet var man tvungen att öppna marknaden för bananer som kommer från fd europeiska kolonier Afrika, Karibien och Stilla Havsområdet. Dessa bananer är oftast billigare i inköp för de kostar mindre i arbetskraft och bevattning men de har betydligt mindre smak. Trots detta säljs de ibland som ”kanariska bananer”.

Man har alltså valt att inom EU gynna dessa fd europeiska kolonier framför de traditionella bananländerna i Sydamerika. De sydamerikanska länderna får också sälja bananer i Europa men de får betala en slags straffavgift som USA och Sydamerika anser vara alldeles för hög.

Bolag som Chiquta, Dole och Del Monte har reagerat och fått den amerikanska kongressen att vidtaga åtgärder.Just nu pågår förhandlingar med USA för de har stämt EU för diskriminering mot de bananer som kommer från Sydamerika.

Den här kampen har redan pågått i ca 15 år. Man kommer att gradvis reducera den här avgiften som de amerikanska bolagen får betalaså att den ska vara nere på en nivå som de kan acceptera år 2016. Till exporten av bananerna behöver man en massa kartonger och pappret till dessa kartonger tar man från Finland.

Winston Churchill på Gran Canaria

För ett par veckor sedan kunde man läsa i de lokala dagstidningarna om att det är precis 50 år sedan Sir Winston Churchill var här på besök. Winston Churchill hade länge velat komma hit, hans mor hade pratat mycket om Kanarieöarna för hon hade haft tillfälle att besöka öarna när hon reste mellan England och Sydafrika.

Det var ombord på Aristoteles Onassis lyxyatch som Churchill kom hit. Onassis beundrade Churchill och ville visa honom sin uppskattning genom att ta med honom på olika resor.

Churchill hade under Andra Världskriget haft anledning att tänka mycket på Kanarieöarna för det fanns planer på en invasion här av de allierade i den händelse att Tyskland skulle invadera Gibraltar. Man var rädd att Tyskland skulle komma att dominera hela Mellan Atlanten och man ville försäkra sig om baser för de allierades skepp. Det var för övrigt de tyska ubåtarna ”de gråa vargarna” som härjade här som hade gjort Churchill sömnlös många gånger under kriget.Som tur var blev det aldrig aktuellt med en invasion av öarna.

Under besöket här på Gran Canaria 1959 gjorde de en utflykt i sällskap med en engelskaffärsman som bodde här och var bekant med Churchill. När de hade sett Bandamakratern talade Churchill om att det var nog dags för en whisky. Deras färdledare blev lite nervös för han visste mycket väl att Churchill inte drack vilken whisky som helst. Churchill såg hans min och sade:

– Lugn, jag skulle aldrig drömma om att åka på utfärd utan att låta min chaufför packa ned ett par flaskor whisky i bilen!”

Klicka HÄR för att se bildspelet i storformat!


Comments

  1. Anonymous says

    I want not concur on it. I over warm-hearted post. Specially the designation attracted me to be familiar with the intact story.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: