En dag på Museo Canario – det kanariska muséet

Museo Canario – Kanariska Muséet – är det bästa stället att börja på om man vill veta mer om den kanariska ursprungsbefolkningen.

Det här reportaget speglar lite om guanchernas byggnadsteknik, bruksföremål och religiösa kultbilder.

Text och Foto: Björn Ulfsson

De gamla kanarierna var ett slags ”stenåldersfolk” som bodde i grottor och enkla stenhus.

Historikerna har i århundraden diskuterat var de olika aborigina stammarna på kanarieöarna kommer ifrån. Å ena sidan var de primiva människor som använde samma typer av redskap som stenålderns människor i norden. Å andra sidan hade de ett så utvecklas skriftsrpåk och ett så komplex socialt liv att många tror att de var spillror från andra européiska eller afrikanska kulturer, som råkat hamna här av en eller annan orsak.

En teori är att guancherna varit förrymda slavar, som hamnat här efter ett skeppsbrott. En annan är att de varit brottslingar som blivit avsatta på kanarieöarna som ett straff. Det har till och med spekularerats att vissa av stammarna var vikingar som hamnat på avvägar och som sen stannat på öarna. Enligt en del ögonvittnesskildringar från de första europésiska upptäckarna så var nämligen guancherna blonda och ovanligt högresta.

Vissa historiker har också noterat att det fanns flera olika stammar, av vilka några var mer ljushyade än andra. Det är inte helt omöjligt att några skepp med nordmän kan ha landat här och blivit bofasta efter att ha integrerats med den inhemska befolkningen. Det finns emellertid offciellt inga bevis för denna teori.

De flesta av de moderna historikerna är idag eniga om att guancherna härstammar från nordvästra Afrika, och är relaterade till de så kallade Berber-stammarna, vilka ännu idag har ett något rödlätt hår och en ljusare hy än sina marrockanska landsmän.

Spekulationerna fortsätter dock. Den katolska kyrkan förstörde nämligen så mycket av den historia som guancherna själva skrev ned, att det är svårt att veta helt säkert hur de hamnade här, och hur de såg på sin tillvaro på Kanarieöarna.

Vad vi vet är att det inte hittas några spår efter sjöfart hos urinvånarna. Vad som än hände så tycktes de ha haft mycket lite intresse av att lämna dessa ”lyckliga öar” via havet. Guancherna tycks ha skytt all form av sjöfart som pesten – eller också hade de inte kunskapen om att bygga båtar, men den teorin har avfärdats som osannolik.

Månne trivdes de så bra på sina öar att de inte såg någon anledning att någonsin åka härifrån? Men det är samtidigt en gåta varför de inte verkade ha något intresse för handelssjöfart. Redan Platon och flera andra tidiga greker skrev under sin tid om ”Hesperides”- de lyckliga öarna – där de beskrev sju öar med ett behagligt klimat och bördig jord. Detta påvisar att sydeuropéiska sjöfarare under millenier känt till Kanarieöarna.

Kanske har icke-europeiska handelsskepp varit här tidigare och försett guancherna med vissa typer av varor. Men det är i så fall ytterligare en enigmatisk frågeställning varför deras utvecklingsnivå var så låg. Det finns till exempel inga spår efter järnföremål på öarna.

Grottorna som guancherna bodde i var bekväma bostäder för den tidens människor – svala om sommaren, och varma om vintern.

Ofta var de naturliga grottor, som sedan grävdes ut för att bättre passa de enskilda familjernas behov.

Den mjuka stenen i Gran Canarias vulkaniska urberg var ett idealiskt ”byggnadsmaterial” som kunde bli till enkla ”möbler” och förvarings- utrymmen, huggna direkt ur berget.

Det har spekulerats mycket kring hur guancherna kunde transportera sina varor så högt upp på bergssidorna.

Den enkla sanningen är förmodligen att det fanns ett sinnrikt system av stegar och broar uppe bland grottorna, som förband de olika familjernas bostäder med dalgångar och transportleder nere på havsnivån.

Dessa var naturligtvis gjorda av trä och har efter hand ruttnat bort efter de decennier som gått sedan de sista guanchestammarna flyttat ut ur sina ursprungliga grottsystem.

Några av de mest fascinerande artifakterna som finns att se på Gran Canaria är det ursprungliga lergodset som producerades på ön.

Guancherna gjorde alla typer av krukor och fat, och hantverket visar prov på en utmärkt och högstående konstnärlig stil.

Ägodelarna märktes med bomärken som visade stam, klan- eller familjetillhörighet och dessa dekorationer var en naturlig del i invånarnas liv. De var ett sätt att identifiera sig.

När man ser formspråket i dessa utsökta sten- och lerföremål, så förs tankarna lätt till de 25 – 50 000 år gamla fynd som hittats i Catal Huyuk i Turkiet och andra platser som anses innehålla några av de äldsta kultföremålen i världen.


Men även om släktskapet kan finnas med de äldre bilderna, så rör det sig om väldigt olika tidsepoker eftersom Gran Canaria endast tros ha varit bebott i några millenier. Den som är intresserad av förantikens historia och gamla gudabilder bör dock ha mycket att studera på Museo Canario.

Det här reportaget visar bara en handfull av allt som finns att se på museet.

Men även om man inte är särskilt historieintresserad eller har ett tränat konstnärligt öga så borde de flesta kunna uppskatta den rena, enkla skönheten i det ursprungliga lergodset från ön.
Se bara på hur funktionella men samtidigt stilistiskt perfekta de rundade handtagen är på dessa vattenkrus!


Lägg också märke till de finurliga hålen i handlagen, som på så vis är både hållare och ”pipar” för att hälla ur! Många av krusen har också ett slags öglor, kanske för att hänga krusen i med rep eller gräs.

Även efter spanjorernas erövrande av ön så fortsatte det inhemska hantverket att utvecklas.

Den här teservisen har ju helt klart inspirerats av européiska förebilder, men tekniken och formspråker ät likväl starkt ”kanariskt”.

Utmärkande för det kanariska lergodset är att det aldrig drejas, utan handbyggs och bränns i gropar i marken, eller i enkla stenugnar.

De kanariska keramikerna rullade tunna strängar av lera, som de sen byggde upp i lager. Strängarna plattades sen ut med olika verktyg. Efter att pjäserna torkat till 90 % så slipades de med en läderbit för att få sin mjuka, släta yta.

Dessa vattenkrus är en vanlig typ av kanarisk kruka, som används än idag.

Krukorna håller vatnet svalt, och ofta så brukar man kunna se en liten kopp som sitter på krukans topp så att man kan ta sig en slurk när man känner för det.

Ett annat väldigt typiskt kanariskt lergodsföremål som användes långt efter spanjorerna tog över ön var dessa varmhållningskärl. (nedan)

De påminner lite om våra moderna ”doft-terapi kärl”.

I den lilla ”ugnen” lade man glödande kol, och i lergrytan la man mat som behövde hållas varm eller som skulle kokas på låg värme.

Till höger i bilden ser man ett slags ångkokare. Hålen i fatet var utformade för att släppa igenom varmluft för att använda i andra typer av matlagning.

Många av kärlen visar prov på släktsskap med andra medelhavskulturer, som den här utsökta amforan.

Det är lätt att känna igen vilket lergods som inte kommer från Gran Canaria.

Även ett otränat öga bör lätt kunna se att de här krukorna kommer från en annan kultur.

Lergodset i den här montern är från Tenneriffe och är lite klumpigare, lite mindre graciöst och kanske något åt det mer funktionella hållet.

Den här solsymbolen är ett typiskt bomärke för en stam eller en klan.

Den runda keramikbiten användes för att trycka med i andra lerföremål, eller penslades med färg och användes som stämpel.

Gran Canaria och de andra kanarieöarna hade ett rikt religiöst liv. Detta påvisas bland annat av de många kultföremål som hittats.

Liksom de flesta av de andra européiska ”stenåldersfolk” som studerats så hade kvinnan en stark roll i det religiösa livet.

Gudinnebilder och små statyer som denna var vanliga, och var kanske kopplade till fruktbarhetskulter.

Forskarna tror dock att den ”högste” guden var en solgud, som var maskulin.

En av de intressantaste modellerna på Mueso Canario är av ett så kallat Casa de Piedras – ett guanchiskt stenhus.

Det var nämligen så att bara vissa av guancherna bodde i grottor.

De familjer som bodde nere vid havsnivån byggde sig istället runda hyddor av sten och trä.

Grunden och väggarna var gjorda av de små stenbumlingar och småsten som finns i tusentals på Gran Canarias stränder.


Väggarna var cirka en meter tjocka och var på insidan ofta utformade som ett solkors.


Taket byggdes av en trästomme gjord av trä eller stammar från en speciell kaktusblomma.

Taket täcktes sedan med ett slags ”takpannor” av platta stenar och till sist täcktes taket med jord och gräs.

Klicka här för att läsa en mer vetenskaplig artikel om Guanchernas ursprung!

Läs mer här om var man kan se grottor och andra fantastiska fornlämningar från Guanche-folken på Gran Canaria!

Klicka här för att gå till Museo Canarios hemsida!


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: