Intressanta platser att besöka med bil på Gran Canaria


På vägen till Santa Lucia…

Karin Bertilsson i Skandinaviska Klubben

i Las Palmas har gjort sig känd som något av en Gran Canaria-kännare, och den 19:e november gav hon ett av sina uppskattade föredrag under en bussresa till grillplatsen utanför Santa Lucia. Resulatet blev en riktig rundtur i Gran Canarias och Kanarieöarnas rika historia!
Aguimes:
Från år 1486 fram till år 1837 tillhörde hela Aguimes kyrkan. Det var inte bara byn utan stora markområden runt om. Kyrkan hade fått Aguimes i gåva av de spanska kungaparet Isabel och Fernando i samband med erövringen av Gran Canaria. Man ägnade sig åt att bränna kalk och än i dag finns det kalkungnar kvar som man nu bevara och rustar upp. Kalken användes tidigare till husbyggen. Det blev med tiden dyrbart att framställa kalk eftesom man måste ha mycket bränsle till ugnarna och när cementen kom hit på 1960-talet konkurrerade den snabbt ut kalken.

Foto: Leif Kempe / ARKIV
Text / Research: Karin Bertilsson

 

Vecindario och Doctoral:

Ett av de små samhällen som ligger mellan flygplatsen och syd är Vecindario. Namnet betyder helt enkelt grannskapet. På 1640-talet uppstod en konflikt mellan bönderna i Vecindario “grannskapet” utanför Aguimes och familjen Amoreto om stora markområden runt om Aguimes. Familjen Amoreto var en förmögen familj med anor från Italien .På 1700-talet fick en ättling till denne familj grevetiteln Conde de la Vega Grande, dvs det vi idag kallar tomatgreven. Bönderna i grannskapet var inte läs och skrivkunniga och för att kunna presentera sina krav och bevaka sina rättigheter anlitade de en man som var knuten till kyrkan. På den tiden var de ju praktiskt bara de med präststudier som fick utbildning. Den här mannen som hade titeln doctoral lyckades vinna målet åt bönderna i Vecindario och som betalning fick han en tredjedel av all den mark som de hade vunnit rätten till. Med tiden började man kalla området för Doctoral eftersom marken tillhörde honom.

Ansite:
I bergen i Ansite nära Santa Lucia var det som många kanarier valde att ta sin tillflykt när de spanska erövrarna hade lyckats inta stora delen av ön. Många av dessa kanarier valde att ta sina liv genom att kasta sig utför stupen i stället för att bli tillfångatagna av spanjorerna och tvingade att leva i slavdom. Där i bergen kan man också se en slags torn som består av tunna stenblock som ligger ovanpå varandra. Detta är arkeologiska lämningar och det finns 36 stycken bevarade.

Maspalomasöknen:

Här på Gran Canaria har vi ju en helt fantastisk öken. Det är lätt att glömma bort att den finns när man bor i nord för när man tänker på syd, Playa del Ingles och Maspalomas tänker man väl mest på alla de hotell som finns där. En öken är något som man föreställer sig har funnits i tusentals år men när det gäller Maspalomasöknen har nya studier visat att de höga sanddynerna troligen bildades så sent som på 1700-talet. Det har alltid eller sedan miljoner år funnits en sk plattform där som bildades under de senaste vulkanutbrottet på södra delen och sedan skulle alltså sanden ha samlats där oppepå denna plattform. En teori är att det var jordbävningen i Portugal 1756 som gjorde att havsströmmarna ändrades och detta gjorde att sanden samlades där. Det finns i gamla krönikor historier om att alla de båtar som låg runt Gran Canarias södra kust hamnade flera hundra meter upp på land när jordbävningen i Portugal ägde rum.

Den andra teorin som experterna på Las Palmas Universitet har kommit fram till är att den skövling av all växtlighet som ägde rum på 1500 och 1600-talet skulle ha gjort att sanden från havet samlades där. Man skövlade för att få odlingsmark och dessutom behövde man allt trä till bränsle för alla de sockerbruk som fanns vid kusten. Vad man vet säkert är att sanden som bildar dessa enorma sandyner kommer från havet, dvs har bildats av snäckdjur etc. Men de studier som man har bett Universitet i Las Palmas och dessutom ett universitet på fastlandet att ta fram är inte i första hand för att se hur sanddynerna har bildats Utan för att förstå varför de håller på att försvinna nu. Det är nämligen ett faktum att de fantastiska sandynerna har minskat i höjd och omfång nu i flera år och om det inte görs något skulle de kunna försvinna på ca 90 år. Om ni tror att detta är en överdrift kan ni bara jämföra med vad som har hänt på norra delen av Fuerteventura. Där fanns det en enorm sandöken med höga dyner för bara ca 16-17 år sedan. Nu är det praktiskt tagit bara stenrösen kvar.

Vi har ju också ett tydligt exempel i Las Palmas, där byggnaderna vid Las Canteras har gjort att sanden inte längre kan lägga sig som den gjorde tidigare. På 1940 talet var det fullt av sanddyner där affärsgatan Mesa y Lopez finns idag. Nu stannar all sand kvar på stranden och man har tvingats att frakta bort stora mängder. Studierna visar klart och tydligt att det är alla de höga hotell som man har byggt nära stranden som gör att vindarna har ändrats. Experterna ger också rådet att man ska försöka göra bestämda stigar så att de tusentals turister som går där varje dag får följa vissa stigar men inte gå vart de vill. Myndigheterna har tyvärr valt att endast bry sig om den senare delen av rekommendationerna, dvs att försöka få alla besökare att gå på speciella broar som man planerar att bygga som om enbart detta skulle lösa problemet. Det verkar kanske lättare än att tvinga några hotellägare att riva ned dessa hotell. Man ska också bygga en slags murar ute i havet för att förhindra att sanden driver iväg i andra riktningar.

Tåg på Gran Canaria:
Ja, det låter ju ganska vettigt men när man analyserar det lite dyker det upp många frågetecken. De som är för brukar använda argumentet att tåget förorenar mindre. Visst, tåget i sig släpper inte ut några avgaser för det drivs med elektricitet men elektriciteten får man ju här ifrån olja så visst förorenar tåget lika mycket som bussarna. Det märks bara inte i tågets närhet. Ett argument för skulle också vara om man kunde slippa alla lastbilar på motorvägen tack vare tåget. Så kommer det inte att bli för man planerar inte för ett godståg utan bara för passagerare.
Om man till sist bestämmer sig för att genomföra detta innebär det en investering på 1000 miljoner euro plus ca 38 miljoner euro för att expropiera marken som tåget ska gå på. Om det visar sig att de som pendlar till jobbet varje dag fortsätter att ta bilen istället för tåget så är det en mycket stor investering som inte ger det resultat man vill ha. Risken finns att de flesta fortsätter att ta den egna bilen när de ska åka och jobba eller bara åka ned till syd på en ledig helg tex. För det är helt enkelt snabbare för många.

Om man bor alldeles intill den framtida tågstationen skulle man kunna komma till Playa del Ingles på 40 minuter. Men de flesta som pendlar till syd bor i andra stadsdelar och de skulle först få lov att ta en buss ned till tågstationen. Alternativet att ta sin egen bil enbart till tågstationen faller ju på att det finns inga parkeringsmöjligheter. Att först ta en buss från tex Schmann, Escaleritas eller andra delar av stan och sedan ta tåget innebär dubbelt så lång restid som om man tar bilen. Detta är den huvudsakliga anledningen till att de flesta som pendlar till jobb på syd inte heller tar bussen utan föredrar den egna bilen. Busspriserna är inte heller tillräckligt attraktiva för att någon ska avstå från bilen och det finns tyvärr ingen anledning att tro att tågprisena skulle bli lägre. Man planerar små köpcentrum på alla de 9 stationer som skulle finnas längst med tågsträckan och man kan tyvärr inte låta bli att misstänka att det finns personer som har ekonomiskt intresse av att det satsas på ett tåg.

Mellan Santa Lucia och San Bartolome de Tirajana:

I byn Rosana som ligger nära Santa Lucia skedde ett märkligt ras på 1950-talet Hela byn kom i rörelse och flyttades många meter. Detta skedde så långsamt att ingen människa kom till skada men husen fick byggas upp på nytt. Experter från USA och andra ländr kom hit för att studera fenomenet. När vi är inne på naturfenomen kan vi nämna att nu i helgen är det jämnt hundra år sedan det senaste vulkanutbrottet på Teneriffa. Det var en mindre vulkan nära Teide som fick ett utbrott men det blev aldrig så dramatiskt och ingen kom till skada. Santa Lucias kompletta namn är Santa Lucia de Tirajana, samhället intill heter San Bartolome de Tirajana och det finns också en stor vulkangryta där som heter la Caldera de Tirajana. En gammal legend ger en förklaring om hur namnet Tirajana har uppstått.

Legenden om Tira och Jana:
Det var så här att det fanns två jättar här, en som hette Tira och en som hette Jana. Dessa troll roade sig som troll gör mest, alltså genoma att kasta stora stenblock på varandra men en dag råkade Jana träffa prick med ett stort stenblock på Tira som dog. När Jana upptäckte vad som hade hänt gav han upp ett sådant vrål av sorg att de både jättarna blev begravda av stenmassorna. Och vips har vi också förklaringen till namnet på platsen Jättarnas grav (La sepultura del gigante) här i närheten.


Olivoljetillverkning i Temisas:
Oliver och olivolja är sådant som vi förknippar med medelhavsområdet men det finns faktiskt olivträd här på Gran Canaria också. Dessa olivträd ser lite annorlunda ut för det är ett endemiskt olivträd, dvs denna art av oliv finns endast här. Långt tillbaka och ända fram till 1960-talet levde praktsikt taget hela byn på att odla oliver och oljetillverkningen . Då var befolkningen ca 1200 personer Att försörja sig och sin familj på småskaligt jordbruk är inte lätt. I byn Temisas nära Santa Lucia hände samma sak som i de flesta byar här på ön under 60 och 70-talet, alla de yngre föredrog att söka jobb i turistområdena. De såg att de kunde tjäna mycket mer pengar som kypare eller städerskor på hotellen.Eftersom det var långt att åka varje dag och dåliga kommunikationer flyttade de flesta ut till kusten nära sina arbeten. Numera bor det endast drygt 400 personer här. Temisas höll på att bli en by som endast levde upp under helgerna eftersom många av de som flyttade till kusten och turistorterna har behållt sina föräldrahem som weekendbostäder. Men Aguimes kommun vill att byn ska överleva och dessutom ha en aktiv befolkning. De har satsat mycket på den här lilla byn. Ett par arkitekter engagerades för att se till att man behåller de traditionella arkitekturen . Målet är att kombinera landsortturism och jordbruk. Man har fått lite finansiell hjälp tack vare EU programmet Leader som ger bidrag till byar som hotas av avbefolkning. Dessa pengar har använts till ett bevattningssystem så att varje odlare får ut vatten till sina ägor och kan samtidigt se hur mycket pengar han ska betala för att på detta vis kontrollera sina utgifter.

Självständighetskampen på Kanarieöarna:

Här på öarna var situationen under Francotiden inte lika dramatisk som på spanska fastlandet där det finns än i dag mycket starka självständighetsrörelser. I Baskien var som ni kanske vet inte tillåtet att prata baskiska ens i hemmen. Likadant var det i Katalunien där det var helt förbjudet att använda det egna språket, katalan. Men det fanns ändå begränsningar här i vardagslivet för kanarierna. Nästan alla chefsposter tillsattes med personer från spanska fastlandet. Högre funktionärer, rektorer på skolor etc var oftast personer sällan personer härifrån. Likaså chefsläkare eller militärer i högre var oftast personer från spanska fastlandet. Författarna som skrev romaner och konstnärerna skulle endast hylla de fosterländska idealen och inte beskriva misär och elände på öarna. De musikgrupper som spelade upp till dans sjöng lättsamma sånger om sol y playa för turisterna som inte fick störas av konspiroriska sångtexter.

Spanien skulle vara ett stort och enat land. Det var viktigt för Francoregimen att hålla på detta för om varje landort blev medveten om sina egenskaper var man rädd att landet skulle splittras. Lite typiska saker var tillåtna, typ lättsam flamenco men inte texter där man pratade om de fattigas lidande, kanariska musikgrupper som mest var utklädda till mexikananere fick sjunga om sol y playa men inte om kanarieöarnas historia tex. Under 50- och 60-talet betraktades detta som något normalt men sedan under 1970-talet började folket här att ifrågsätta denna form av diskriminering. Man började också bli medvetna om den egna historien och man ville få tillbaka rätten att prata om den. Ni som besökte öarna i början av 1970-talet hörde säkert ordet guanche i var och varannan mening, det var helt enkelt de kanariska folket som började vakna upp och vågade börja måna om sina egna traditioner. (om man ska vara riktig noga betyder guanche ung. ”son av Teneriffa” och ska egentligen bara användas om ön Teneriffas ursprungliga befolkning men ordet har sådan styrka och blev snabbt en symbol för de nya vindarna som demokratin förde med sig). Först på mitten av 1980-talet började man undervisa i skolorna om Kanarieöarnas historia och först i slutet av 1980-talet kom det skolböcker som inte var exakt likadana som de på fastlandet. Tidigare hade de kanariska skolbarnen fått lära sig att snö, tåg och annat var mallen för hur Spanien såg ut och allt man gjorde på fastlandet var det korrekta.

Men det fanns en separatiströrelse el. självständighetsrörelse. Den bildades redan 1959 i största hemlighet och de kallade sig själva för Canarias Libre. (Fria Kanarieöarna.) De var ganska få personer, kanske några hundra som deltog eller sympatiserade med denna rörelse. Rörelsen var delvis inspirerad av den baskiska separiströrelsen men också av Kuba revolutionen och de afrikanska koloniernas självständighetskamp. Denna rörelse var inte så aktiv, man hade lite kontakter med kommunister och socialister som levde i exil, och man skrev ibland saker som Godos fuera, (Fastlänningar stick hem med er!)

Man skapade i största hemlighet en egen flagga med ränder i blått, vitt och gult. Den här flaggan som man hittade på då är faktiskt den (med små förändringar) som används nu av den Autonomiska Regeringen. 1962 blev ett stort antal anhängare arresterade när de skrev slagord på husväggar. Sedan följde en period med mycket lite aktivitet eftersom rörelsen saknade organisatörer och ett riktigt stöd från allmänheten.

Men under 1970-talet blev advokaten Antonio Cubillo ledare för rörelse och i slutet av 1970-talet tappade han tålamodet och ville forcera händelserna. Under hans ledning började man med våldsdåd. En mindre bomb exploderade på en varuhus i Madrid utan så stora konsekvenser. Värre blev det när man placerade en bomb på Gandoflygplatsen, inne i en blomsteraffär.

Sju människor blev skadade varav en allvarligt. Strax efter att den här bomben hade exploderat fick flygplatsen ett telefonsamtal som meddelade att det fanns ytterligare en bomb gömd på flygplatsen. De ansvariga gjorde det som verkade mest logiskt just då, att stänga flygplatsen helt. Men det fanns ju flygplan som var på väg redan och de fick dirigeras om till Teneriffa. Den flygplatsen hade egentligen inte kapacitet för två så stora plan samtidigt och dessutom kom en kraftig dimma väldigt snabbt och lade sig över hela flygplatsen. Ni minns säkert alla den fruktansvärda katastrofen som uppstod när två stora flygplan Boeing 747 krockade på landningsbanan. Ett av planen var KLM 4805och det andra var amerikanskt, PAA 1736. Båda planen var fulla med turister som egentligen skulle ha landat på Gran Canaria. När flygplatsen på Gran Canaria var genomsökt och man hade konstaterat att det inte fanns någon mer bomb skulle planen starta från Teneriffa och flyga till Gran Canaria. Planen var fortfarande på marken när olyckan hände, ett hade precis tankat och de rörde sig på banorna i väntan på klartecken att starta. Det visade sig i efterhand under den utredning som blev att det fanns olika rutiner på de olika bolagen. Ok på engelska betydde för någon att det var ok att starta medan för den andre piloten betydde det att det var ok att lägga sig startklar….. Rutinerna har ändrats sedan detta. Det var också kraftig dimma, det fanns ingen markradar och endast två flygledare i tjänst trots att det hade kommit många plan.

Efter den här fruktansvärda katastrofen dog den här självständighetsrörelsen nästan ut. Alla var chockade över vad som hade hänt. En mindre bomb, ett hot om en till bomb som inte ens existerade och över 500 människor att hade fått sätta livet till. Dessutom alla inblandade inte minst flygledarna som skulle få lov att leva med detta hemska resten av livet. Ledaren, advokaten Antonio Cubillo flydde till Argelien. Där blev han utsatt för ett mordförsök av den spanska hemliga polisen. Han överlevde men blev handikappad för resten av livet och senare stämde han faktiskt spanska staten för detta och fick ersättning! När det blev demokrati igen i Spanien blev det möjligt för de olika regionerna att bli autonomiska regioner och Kanarieöarna utnyttjade genast möjligheten att göra detta. Det fanns tom en påbörjad process från 1930-talet innan det spanska inbördeskriget som gjorde att man kunde få det här att gå igenom snabbt.

Det är nu 26 år sedan Kanarieöarna blev en autonomisk region och fick en egen regering. Det är just detta som man firar varje år den 30 maj, dvs Dia de Canarias.

Den här regeringen växlar så att ett år är man på Gran Canaria och ett år på Teneriffa. Majoriten av kanarierna är helt klart nöjda med att vara en autonomisk region och mycket få tror på allvar att Kanarieöarna skulle kunna klara sig själva. Helt klart är att det har blivit bättre nu. Förut fattades alla beslut i Madrid och allt var tungrott och långsamt. Numera har den kanariska autonomiska regeringen rätt att bestämma om utbildning, sjukvård och naturvård och i viss mån om de egna skattemedlen. Tidigare fanns det allvarliga brister, ön Gomera hade tex ingen egen brandkår! Brandmännen skulle komma ända från Teneriffa om det hände något, och då fanns inte de snabba båtar som finns i dag. En brand på La Gomera slutade med 19 döda varav flera personer med officiella poster. Om vi jämför med de bränder som har härjat de senaste åren utan att en enda människa har blivit skadad förstår man vilka brister som fanns tidigare.

Påtryckningar från USA om NATO-medlemskap:

Söndagen den 7 november kunde man läsa en häpnadsväckande notis i den lokala tidningen La Provincia. I en tvåsidors artikel berättade man att USA använde sig av den kanariska självständighetsrörelse för att få Spanien att gå med i Nato. Man hotade helt enkelt den spanska regeringen med att stödja den kanariska självständighetsrörelsen om inte den spanska regeringen fattade ett snabbt beslut och skrev under inträdeshandlingarna till Nato. Det fanns också andra som ville att Kanarieöarna skulle vara ett självständigt land tillsammans med Sahararegionen. Det var Gadiffi men han fick inte mycket stöd för sin ide. Den kanariska självständighetsrörelsens kamp fick stora konsekvenser men de lyckades aldrig nå målet om ett självständigt Kanarieöarna.

Klicka HÄR för att se bildspelet från grillutflykten till Santa Lucia i storformat!


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: