Grillutflykt med Skandinaviska klubben

Skandinaviska Klubben har ett stort Socialt Nätverk och spindeln i nätet är Karin Bertilsson.
Karin har bott här på ön i många år och för en tid sedan fick hon en ”tapperhetsmedalj” av Skandinaviska Klubben, för ”lång och trogen tjänst”,  men Karin fortsätter som vanligt.

Gril0033
Så här såg annonsen till GRILLUTFLYKTEN ut:

GRILLUTFLYKT
Torsdag 20 november

Vi gör först ett stopp i Vecindario och besöker ett centrum som visar tomatodlingens historia här på ön.
Sedan far vi till den vackert belägna grillplatsen nära Santa Lucia.

Var och en tar med sig mat och dryck. Klubben tar med grillkol, grilltänger etc.
Klubben har också med kaffe och kaka till alla deltagare. Under dagen blir det kubbspel, frågesport och lotterier!

När alla är ombord på bussarna, startar Karin med information (som alltid) och här klistrar vi in lite av det hon förmedlade i bussen:
———————————————–

Här lämnar vi ordet till Karin:

I La Provincia-tidningens söndagsnummer kunde man läsa om myndigheternas spariver.
Poliserna som brukade vakta under marknaden El Rastro på söndagarna går inte längre där och patrullerar utan har placerats någon annanstans, så fickstöldarna har ökat. Dessutom blir det ibland diskussioner bland försäljarna och en dag började 2 försäljare att slåss med knivar. Myndigheterna pratar hela tiden om hur de ska göra stadsdelen Santa Catalina – Las Canteras mer säker, så de borde kanske börja med att inte ta bort säkerheten från den här marknaden som besöks av många turister och ofta av passagerare från de stora kryssningsfartygen.

Oljeplattformar

Oljeplattformen Erik Raude

Oljeplattformen Eirik Raude

Hamnen i Las Palmas är en av de viktigaste i Mellan-atlanten och den finns med bland de 100 viktigaste hamnarna i världen, på senare år har den fått mycket konkurrens av hamnar i Marocko som har lägre hamnpriser.
Som tur är har Las Palmas hamn, Puerto de La Luz, en ny typ av aktiviteter. Här tar dom emot dessa enorma oljeplattformar som tex. de som vi kan se i hamnen just nu. En av dessa tillhör ett norskt bolag och plattformen heter Eirik Raude. Det tog 3 dagar att lägga till vid kajen!

Det var nödvändigt att bygga upp en struktur mellan kajen och plattformen som klarar 16 tons vikt. Plattformen är den största i världen av just den typen. Den väger 37.000 ton och är 120 meter hög. Vissa delar av plattformen ska underhållas och repareras här i hamnen. Samtidigt passar man på att proviantera och låta delar av besättningen få semester.

 

Dykparadis vid La Laja

För att skapa ett paradis för fiskar och för alla som vill dyka och njuta av detta vill man sänka ned 4 gamla bussar på botten. Det är ju väl känt att fiskarna trivs där de har platser att gömma sig på för andra fiskar som kan äta upp dem. Det blir alltid en ökning av fisk runt gamla skeppsvrak. Man kommer också att placera ett gammalt vrak där. Man skapar helt enkelt konstgjorda rev där det bara finns sandbotten. Ev. kommer man att sänka ned något eller några av de fartyg som har legat övergivna i stora hamnen under flera år och tar plats där vid kajen. Först måste tankarna tömmas helt och rengöras, så det är en del kostnader för allt detta, men ändå relativt billigt för att skapa en attraktiv plats för dykarsporter. Man hade först idén att köpa ett gammalt flygplan en Concorde men nu har man bestämt sig för bussarna, det blir helt säkert billigare. Man har också planer på ställa skulpturer på havsbotten, detta skulle göras i samarbete med konstskolan här i Las Palmas. . Det handlar helt enkelt om att göra det attraktivt för hobbydykare. Här finns en mycket bra framtid för dykarturism.

Här vid vår kust håller man på att ta fram ekologiska fisksorter vid fiskodlingarna. Det är havsabborre (lubina)och braxen (dorada) som man odlar här och har odlat i många år. Efterfrågan ökar för här finns det perfekta klimatet med en utmärkt temperatur i vattnet hela året för dessa fiskodlingar.

Förra året fiskades det 90 miljoner ton fisk i hela världen. Samtidigt konsumerades det 75 miljoner ton odlad fisk. Snart kommer man att konsumera mer odlat fisk än den som man fiskar. Den odlade fisken är ekonomisk och ger billiga proteiner. Som jämförelse kan vi se, för varje kilo nötkött som produceras går det åt 8 kilo spannmål, för varje kilo griskött är siffran 3 kilo spannmål, för varje kilo kyckling 2 kilo spannmål och för varje kilo odlat fisk endast 1 kilo spannmål.

Energi från vågorna med flytbojar

Vågot vid konserthuset i Las Palmas

Vågot vid konserthuset i Las Palmas

Det är faktiskt synd och skam så lite energi som man utvinner här från sol, vind och vågor, dety som vi har överflöd av. Men det ska bli ändring på det. Man kommer att placera ut en slags flytbojar längs med kusten utanför Telde. Dessa flytbojar som består av 3 olika delar, en ovan vattenytan, en under vattenytan och en del som innehåller kontrollelementen. Man beräknar att 5 sådana flytbojar skulle kunna förse 3.000 personer med el utan några extra kostnader. Man skulle också kunna få energi tillräckligt för att avsalta 200 kubikmeter vatten om dagen, tack vare dessa flytbojar.

Grevfamiljen- El conde de la Vega Grande

Nuvarande Greve

Nuvarande Greve Alejandro del Castillo Bravo de Laguna

Södra delen av Gran Canarias historia är tätt förknippat med grevfamiljen. Den som under årtionden har kallats ”tomatgreven” är Alejandro del Castillo Bravo de Laguna. Han blev den nionde greven år 1977, men sedan några år har hans äldste son; Fernando del Castillo y Benitez de Lugo fått övertaga grevetiteln.

Släktsagan började med en man från Italien som kom hit i slutet av 1500-talet. Hans namn var Juan Bautista de Amoreto och han var kapten för Galärflottan i Medelhavet. Hans fru var Blanca de Rapallo. De skaffade sig mark och genom att slå ihop sin mark vid förste sonens giftemål kom släkten att äga betydelsefulla markegendomar.

Släkten instiftade en fideikommiss år 1669 vilket innebar att ingen mark fick säljas eller avstyckas från egendomen. Allt skulle gå i arv till den förstfödde. Denna fideikommiss fungerade så fram till 1820 då den spanska kronan förbjöd denna typ av sammanslagningar av stora markegendomar. Men i praktiken fortsatte de förmögna familjerna runt om i landet att göra på samma sätt under en lång period.

Grevens äldste son till vänster

Grevens äldste son till vänster

På detta vis kom familjen att äga praktiskt taget all mark på den södra delen av Gran Canaria. Tex 37% av det som är San Bartolome de Tirajanas kommun och mycket mer runt omkring. Länge var det grevfamiljen som kontrollerade vägen från Agüimes till Arguineguin som den som ville färdas där fick be om tillstånd att använda vägen.

Att den här familjen blev adlad beror på att år 1777 fick Fernando Bruno del Castillo Ruiz de Vergara titeln greve av den spanske kungen Carlos III som tack för att han hade hjälp det spanska kungahuset med finansiering. Han fick själv välja sin titel och valde att kalla sig; conde de la Vega Grande de Guadalupe efter sitt favorithelgon.

Tomatodling

Ordet tomate kommer från ett aztekiskt språk i Mexico – Nuahuat.

Andra ord från det språket är Chocolate och Aguacate.

Tomaten, den vackra och röda som ger oss så goda vitaminer, har varit en av TOMATERKanarieöarnas viktigaste exportvaror i 127 år. De var engelsmän som hade kommit hit för att arbeta i Las Palmas hamn på 1880-talet som snart förstod att det fanns möjligheter att göra bra affärer på odling och export av tomater till Storbritannien.

En av dessa britter var Mr. Blisse som arbetade för Swanstonbolaget. Han började odla tomater i Telde och använde sig av bolaget Elders fartyg som återvände från Afrika med plats i sina lastutrymmen. Den första lasten med tomater anlände till London 1885.

En annnan viktig person var Henry Wolfson som arbetade för bolaget Fyffe, Hudson&Co. Succén var given i Storbrittanien och ekonomin blomstrade och köpkraften var stor. Här på öarna var odlingskostnaderna låga och många brittiska skepp passerade regelbundet och kunde föra med sig tomater. Mycket snart började man kalla en lastkaj i London för Canary Wharf.

Den stora efterfrågan på kanariska tomater gjorde att man började odla på alla öarna. Länge hade arbetarna ingen fast lön. I stället hade de ett avtal som gav dem en viss procent av vinsten. Detta gav ju arbetsgivarna många fördelar, tex. delad risk om skörden drabbades av skadeinsekter eller dåliga väderleksförhållanden. Ägarna behövde heller inte övervaka arbetet eftersom alla arbetare var måna om att få en så stor skörd som möjligt.

Numera använder man sig av mycket moderna tekniker för tomatodling. I växthusen sås frön av olika sorter. De varianter som är mest resistenta mot sjukdomar används som bas och sedan ympar man in skott av varianter som ger de bästa tomaterna.

Tomatplantorna kan bli mycket höga och vattnas med lätta duschar mellan 14-18 ggr/dag beroende på temperatur och luftfuktighet. Allt detta kontrolleras numera med hjälp av datorer. Många odlare använder sig av insekter som bekämpningsmedel. På vissa odlingar planterar man också en växt – Azadiracta indica som håller skadeinsekterna borta från tomaterna. Man använder också ett kanariskt bi för pollinering. En del av sortering och packning görs för hand men det finns också odlare som har ett system där varje tomat blir fotograferad med hjälp av datorer och på det sättet får man tomater med exakt samma färgnyans och exakt samma storlek i varje låda.

Samhället Vecindario byggdes upp runt odlingarna. Det var på 1950 och 60-talet. Vecinadario betyder helt enkelt grannskapet. Eftersom arbetet pågick utan vilodagar blev arbetsgivarna tvungna att låta arbetarna bo med sina familjer nära odlingarna. Oftast fick de bo mycket enkelt, i skjul som vi inte skulle anse duga ens till djur. Arbetsgivarna gjorde kontrakt med männen men så gott som alltid arbetade även kvinnorna och barnen på odlingarna. Först bodde arbetarna där i de 8 månader om året som arbetet varade och återvände till sina hembyar. Senare började de skaffa enkla men permanenta bostäder i Vecindario. Länge fanns det inga skolor för barnen. En del privatpersoner startade undervisning i sina hem för tomatplockarnas barn. Nära tomatodlingarna har man alltid haft getter. De åt resterna av tomatplantorna och gav mjölk som man gjorde ost av.

Just där man odlade tomater i Vecindario har man byggt upp utställningslokaler, ett slags museum. Det kallas Museo de la Zafra. Där kan man också se pumparna som pumpade ut vatten på odlingsmarken.

På Museo de la Zafra kan man se hur det kunde se ut på odlingarna, hur människorna levde och en massa föremål som finns bevarade från arbetet. Arbetet var hårt och arbetsvillkoren tuffa, det är inte konstigt att alla som kunde sökte sig till turistområdena på 1960 och 70-talet för att hitta andra arbeten. Att städa hotellrum gav mycket bättre inkomster och möjligheter till ett bättre liv. Men många blev kvar på tomatodlingarna och det var inte förrän på 1980-talet som kvinnorna fick kontrakt i sina egna namn. Numera står kvinnor för 75% av arbetskraften.

Odlingarna på öarna ger ca 20.000 arbetstillfällen om man räknar totalt med packning och transport. 300.000 ton tomater exporteras årligen till Europa men man har fått en svår konkurrent; Marocko, som producerar till lägre priser för de betalar så låga löner till sina arbetare.
På Fuerteventura håller man på att prova nya frön och metoder. Man sår tidigare och kan få 2 skördar i stället för en.
Där slutar Karins kåserí under grillutflykten.
Resten ser man på Leifs Vimmelbilder

Klicka HÄR för att se bildspelet i storformat.

Text: Karin Bertilsson; Foto: Leif Kempe; Redaktion; Gunnar Forsberg


Comments

  1. Tack för att ha fått ”deltagit”i en intressant utflykt. Allt hinner man inte få klarhet i fast det görs utflykter på någon kort semestervecka.

  2. Intressant och trevligt som vanligt! Önskar man hade varit med!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: