Kanariska fiestor unika i Europa

Trodde du att Gran Canaria bara var en vinterresort för trötta pensionärer? Glöm det!

Ingen annan region i Europa har så många stora – och vansinnigt roliga – allmänna fester som kanarieöarna! Fiestorna är galna, varmhjärtade och proppfulla med festande Canarier i alla åldrar, och de pågår under hela året. De allra flesta av fiestorna präglas av någon form av katolsk högtid, och under åtminstone någon av dagarna i de ofta veckolånga festligheterna brukar en madonnastaty, eller en helgonbild, bäras runt följda av tusentals pilgrimmer.
Text & Foto: Björn Ulfsson

Processionerna och de stordådiga dekorationerna visar prov på en enormt stark lokal folkkultur med rötter hundratals år, ja ibland till och med tusentals år, bakåt i tiden, från tiden innan kristnandet av Gran Canarias urbefolkning.

Så du som tycker att Gran Canaria är en trist ö med fula turistområden och tråkiga turister – visst, du har delvis rätt, men denna ö erbjuder så mycket mer än Playa Inglés och San Augustin. Äkta kanariska saker som de flesta inte känner till, eller ens gitter resa sig ur solstolen för att uppleva!
Följ mitt råd: Allt du behöver göra är att hyra en bil och lämna södra öns ”turistgetton” så kan du få uppleva äkta kanarisk gästfrihet, god mat och en hejdlöst gladlynt och vänlig dryckeskultur som bara kan jämföras med Irlands!

Kanarierna älskar att festa!

Varenda högtid, vare sig det rör sig om Jul, Påsk, Midsommar, den Kanariska Nationaldagen eller någon av de andra hundatals små och stora högtider som firas runt om i byar och städer på Gran Canaria, så kan man vara säker på en sak: Kanarierna festar oftast till, och när de festar, så festar de rejält!
Men det är relativt sällan några bråk, och fiestorna har alltid olika element som gör dem lika roliga även för barn, familjer och äldre som vill ta det lite lugnare. På Gran Canaria möts generationerna på ett annat sätt än i Skandinavien.

Det är inte bara huvudstaden Las Palmas där folk festar. Gran Canaria har ca. 880 000 bofasta invånare, och med tanke på att ön bara har 20 mils omkrets – ungefär som ”Stor-London”, så kan man förstå att avstånden inte spelar någon som helst roll för kanarierna. Finns det ingen fiesta i den egna orten så åker man till en annan!

Det finns alltid en fiesta någonstans på Gran Canaria.

En trevlig fiesta som kan vara en bra ”nybörjarstart” är ”La Vara del Pescao’” – ”Fiskefiestan” – i Arinaga, nära ”svensk-kolonin” San Augustin på sydkusten. Under ”Fiskefiestan”, som äger rum runt den första helgen i september, delas tonvis med färskfångad och nygrillad fisk ut på stranden, gratis till alla som vill ha, medan lokala grupper dansar folkdans på stranden och spelar på speciella instrument gjorda av snäckor. Även turistorterna i söder har sina traditionella fiestor vid viss tidpunkter på året, och några infaller under vintersäsongen.
Den mest besökta och välkända är naturligtvis Karnevalen i Las Palmas i januari/februari.

En annan kul fiesta är det kanariska Lucia-firandet i Santa Lucia de Tirajana. I 40 år har Lions Club i Luleå deltagit i ett utbyte mellan Sverige och Gran Canaria, där en svensk delegation med en ”ljusdrottning” från den kalla Norden har fått vara med i det traditionella, katolska Luciafirandet på Gran Canaria. Varje år inträffar fiestan just den 13:e december, precis som i Sverige.

Annars nästan folktomma byar och städer lever upp när tusentals människor invaderar gatorna i kanariska folkdräkter för att delta i religiösa procesioner och spela folkmusik på gatorna.
Ofta avslutas fiestorna med överdådiga, timslånga fyrverkerier som får de svenska nyårsraketerna på Skansen att blekna vid en jämförelse!
– Varje by och varje stad har sina egna traditioner, och det är väldigt viktigt för lokalbefolkningen att upprätthålla dem. Festerna på Gran Canaria är betydligt fler och mycket större än något jag sett i varken Sverige eller Sydamerika, säger svensk-chilenaren Nelson Salasar Luna, som bott på Gran Canaria i sex år.
Men även om religionen utgör strukturen för många av tillställningarna, så är det snarare ölet och den lokalt brygda romen ,“Arehucas”, som utgör kittet vilket håller de kanariska fiestorna samman.
Fiskefiestor
– Det mest otroliga jag sett var i en liten fiskeby på sydkusten, nära San Augustin. En helgonbild hade surrats fast i fören på en fiskebåt, och horder av människor dyrkade som vansinniga på stranden. En del hoppade till och med i vattnet med kläderna på och simmade ut till båten för att komma närmare statyn. Jag trodde knappt det var sant, berättar Marcus Coster, som var en uppskattad volontär i Skandinaviska Turistkyrkan i Las Palmas under två år, mellan 2004 och 2006.
Under sommaren har flera orter fiskeregatta. Försök få följa med på en fiskebåt någon gång i tex Ariguinneguin och upplev äkta kanariskt båtliv, när kanarierna festar till Havets Madonnas ära!
Under vissa perioder är det fiesta varje helg någonstans på ön, och under augusti-september får man sovra ordentligt om man vill se det bästa, för då är flera av de största fiestorna ofta förlagda till samma helger.

La Cuevita – Madonnan i den Lilla Grottans Fiesta

Under den avslutande helgen på fiestan ”La Cuevita” i slutet på augusti är det väl värt att besöka ”Batalla de las Flores” – Blomsterkriget – då unga såväl som gamla ägnar kvällen åt att kasta flera ton konfetti över huvudet på varandra och dansa ringdans på torget.
La Virgen de La Cuevita – Madonnan i Grottan – är en trevlig fiesta som pågår i flera veckor, och bergsbyn Artenara där feistan ordnas ligger enormt naturskönt omgiven av Gran Canarias vackraste bergsformationer.
Under de första och sista dagarna som festan ordnas är det stora festigheter när madonnan i byns ”kyrka” – en grotta inhuggen i urberget – tas ut på procession på gatorna. Fyrverkerierna som skjuts upp till Grottmadonnans ära är något alldeles extra.

Unikt för hela Europa

– Jag har bott i Sverige i över 20 år, men min familj äger en grottbostad här i Artenara, som är som vår ”sommarstuga” dit jag alltid återvänder varje år, säger svensk-kanariern Victor Gonzalez, medan han förgäves försöker pilla ut ett stort antal bitar konfetti ur ögat.

Victor Gonzalez driver normalt en resturang i frihamnen i Stockholm, men har behållit banden till Gran Canaria.

Han kan som så många andra kanarier intyga att den traditionella folkkulturen är stark. Både han och has kompisar vid ölbordet kan alla de traditionella sångerna, och speciellt under fiestan är utlänska sånger ”bannlysta”. Det är kanariskt som gäller.
Fester som den här är något helt unikt i hela Europa, och fiestaperioden är den bästa tiden på året för mig, då man får sitta på gatorna med gamla kompisar och dricka öl och sjunga kanariska folkvisor, fortsätter Victor Gonzalez.
För många är festerna mest en förevändning för bygden och lokalbefolkningen att träffas och ha roligt. Men det unika är att generationerna möts, och festar tillsammans. Alla, från åttaåringar till 80-åringar, deltar sida vid sida, med samma förkärlek till både traditioner och galna upptåg.

El Charco – Lerpölsfiestan
För den som är intresserad av att se en av de mest “vansinniga” fiestorna, rekommenderas varmt ”La Fiesta del Charco” – Lerpölsfesten – i byn Aldea de San Nicholás på öns västra sida. Officiellt tillägnas fiestan byns kristna skyddshelgon, men i själva verket är den ett minne från när Gran Canarias urbefolkning – Guancherna – ordnade dansriter för att försöka framkalla regn.

“La Fiesta del Charco” pågår officiellt i flera veckor, men den huvudsakliga högtiden börjar på fredagen den andra helgen i September, med “La Rama” – Pinjegrenens fest – där tusentals ungdomar dansar en vild dans, medan de skakar en tallgren högt over huvudet, och dricker ur medhavd flaska. Festen pågår i säkert åtta timmar och fortsätter frampå småtimmarna.
På lördagen börjar festdeltagarna – ofta utan att ha sovit alls – med att bada i havet klockan åtta på morgonen, och fortsätter sedan festandet under dagen.
Senare på kvällen är det “Romeria”, det vill säga en jordruksprocession där vagnar dragna av oxar och hästar, fullastade med frukt, grönsaker och kött, tågar genom staden, och sedan “offras” framför kyrkporten till förmån för öns mindre bemedlade.
Under processionen, som pågår i många timmar, grillas kött på de fantastiska, dekorerade vagnarna, och drinkar delas ut till åskådarna. Festandet pågår för många oavbrutet hela natten fram till söndag morgon!
På söndagen samlas hela familjer och släkter nere vid havet för att grilla, och förbereder sig för helgens höjdpunkt, som går ut på att uppemot 20 000 personer hoppar ner i vattnet och jagar småfiskar, som släppts ut i den bara några hundra kvadratmeter stora tidvattenssjön.
Festdeltagarna piskar vattenyten så hårt att fiskarna i vattnet antingen dör, eller blir långsamma av chocken, och en av sidoeffekterna är också att vattnet blir mer och mer lerigt, så att hela tillställningen såsmåningom urartar till ett enormt gyttjebad.
– Under El Charco slänger vi i TV-folk, präster, politiker, ja ingen som går i närheten av ”lerpölen” går säker.! Vi slänger i dem med kläder, kameror och mobiltelefoner och allt. Så’na är
reglerna, berättar unge kanariern Manolo Monteverde, med ett utomordentligt lerigt leende och en nyfångad fisk i handen.
Söndagskvällen fortsätter givetvis med mera öl och mera Arehucas-rom. Många, både unga och gamla, har då inte sovit alls sedan torsdag natt!
El Pino i Teror – Madonnan i Pinjeträdets Fiesta
Den största religiösa fiestan, “El Pino”, firas i början på september. Uppemot 200 000 personer samlas då i den lilla bergsstaden Teror , och även här flödar det av ganska mycket mat och dryck. Många börjar festa redan under nattens ”pilgrimsmarsch” där tusentals pilgrimmer går i flera mil under natten för att nå sitt kanariska ”Jerusalem”.
Pilgrimsmarschen och den efterföljande festen tillägnas hela Gran Canarias skyddshelgon – “La Fiesta del Virgen del Pino” – Pinjeträdets Jungfru.
Jungfru Marias betydelse för Gran Canarias katoliker är större än på kanske något annat håll i Europa. Men öns ”madonnadyrkan” liknar kanske mer Afrikas naturreligioner än den kristendom vi är vana vid i Sverige.
– ”Pinjeträdets Fiesta” är den viktigaste fiestan för hela ön, inte bara för Teror. Det är en mix av en del religion, och en mycket större del lokal kultur. För oss är det främst något att identifiera oss med, säger Juan Pedro, som deltagit i fiestan varje år i hela sittt liv.


Ondskan släpps lös för en natt i Valsequillo
En fiesta som definitivt inte har sina rötter i den kristna traditionen är ”La Suèlta del Perro Maldito”. (Fritt översatt ”Den Galna Hunden Hundens Natt”) Denna fiesta i slutet på september är en enorm gatuteater i bergsbyn Valsequillo – en tillställning som påminner om en blandning mellan Halloween och The Festival of the Burning Man. Fiestan bygger på en urgammal hednisk ritual där ”ondskan” släpps loss för en natt, så att männskor får möjlighet att lära sig hantera sin rädsla.

Några stora fiestor i Las Palmas under vintersäsongen
”Fiestasäsongen” avslutas officiellt med processionen ”La Naval” i huvudstaden Las Palmas i slutet på oktober, vilket räknas som slutet på den kanariska sommaren. Enorma processioner med vagnar, uppträdande musikgrupper och spexare går då att beskåda med start i Catalinaparken i Las Palmas. Detta är en av de lättaste fiestorna att ta till sig eftersom den äger rum mitt i huvudstaden.
Traditionella fiestor kan dock som sagt upplevas under hela året, även under vintersäsongen, om än kanske lite mindre intensivt än under sommarmånaderna. Den tre veckor långa Karnevalen i huvudstaden Las Palmas i Januari-februari , är välbekant, liksom Fiesta del Almedras – Mandelsblomsfesten – i den lilla bergsbyn Tejeda.
Las Palmas de Gran Canaria är verkligen bögarnas och transvestiternas stad, och under stora fester som Karnevalen och andra stora parader, klär de ut sig i de mest fantastiska kostymer.

Kanarisk Jul med de Tre Vise Männen

Den kanariska julen, som infaller den 5:e januari, liknar karnivalen, med en enorm parad där tusentals unga och gamla klär ut sig och följer De Tre Vise Männen, ridande på kameler.
Detta är en tradition som firas i flera olika städer på Gran canaria, men paraden i Las Palmas är den i särklass största. Tyvärr också den mest kommersiealiserade. De mer gammaldags julparaderna äger rum på mindre orter.

Kanariskt Luciafirande med svensk Lucia den 13:e december!
En vinterfiesta som är intressant på grund av sin svenska anknytning är det kanariska Luciafirandet den 13:e december i bergsbyn Santa Lucia de Tirajana på öns östra sida. Varje år skickar Lions Club i Norrbotten ner en svensk flicka till luciafirandet påGran Canaria, i ett utbyte som pågått i mer 40 år.

Firandet brukar börja i den eukumeniska kyrkan i Playa Inglés där barn från svenska skolan sjunger svenska luciasånger. Men sen är det slut med luciasånger för den svenska lucians del, för sen är hon mestadels gäst i det kanariska luicafirandet som följer i stort sett samma mönster som övriga fiestor – en stor del katolicism, en stor del jordbruksmässa och en hel del festande!

Trots att det är samma helgon som firas, så upphör likheterna mellan svenskt och kanariskt där. För på Gran Canaria firas Lucia med att tusentals människor från hela den kanariska övärlden vallfärdar till kyrkan för att be om en slags magisk ”healing” för diverse ögonskador. På Gran Canaria är Lucia nämligen skyddshelgon för just synen, och många tror verkligen på det syditalienska helgonets kraft att hela.

Den stora Luciaprocessionen i Santa Lucia den 13 december varje år avslutas på kyrktrappan med något som mest kan liknas vid urgamla hedniska ceremonier. Efter att tonvis med jordbruksprodukter, med allt från lokala frukter till grönsaker och grishuvuden burits fram av ortens barn, får den svenska lucian huvudrollen i ett slags fruktbarhetsrit till förmån för byns bönder, där mjölk och vatten ”offras” genom att hällas på kyrktrappan i form av i ett solkors.

För 2005 års lucia, 18-åriga Anna-Karin Gustafsson från Luleå, var mötet med det kanariska Luciafirandet något av en kulturchock:
Det har varit en fantastisk upplevelse, men jag var inte beredd på att den här processionen var så stor, och så… eh, underlig! Jag blev så överväldigad och så rentav chockad jag knappt är över det ännu, skrattar 2005 års ”Ljusdrottning”, efter att ha ”resignerat sin krona” på muséet i Santa Lucia, där mer än 40 års svenska lucia-kronor står utställda till allmän beskådan i ett särskilt rum.
Folkdans och jazz i Artenara
En av de intressantaste fiestorna för den som vill se folkdans och folkmusik är ”La Cuevita”, i bergs- och grottbyn Artenara. Då kommer folkmusikgrupper från alla de kanariska öarna och uppträder med kanarisk folkmusik och dans av mycket hög klass.
Ofta uppträder även jazzmusiker och andra mer moderna artister under någon kväll under fiestan i Artenara. Konserterna håller mycket hög internationella klass.
Från och med mitten på juli är det officiell “Fiesta-säsong” på Gran Canaria, och i alla de små byarna och städerna, längs kusterna och uppe i bergen, ordnas det offentliga fester, som ofta drar tiotusentals besökare.

Den som någon gång tillbringat ett helt år utan uppehåll på Gran Canaria, och haft möjlighet att se sig om med bil, kan därför lätt se att sommaren är den tid när “vinterparadiset” lever upp på riktigt, och blir Europas i särklass festintensivaste region. När den kanariska lokalbefolkningen festar till , då är det svårt till och med för oss svenskar att hänga med när bägaren svingas!

Detta är bara ett mycket litet axplock från den långa raden av sevärda kanariska fiestor på Gran Canaria.

För mer information på svenska om kanariska fiestor, se kanariska turistkontorets hemsida:

BJÖRN ULFSSON



Kommentera

%d bloggare gillar detta: