Svenske honorärkonsuln på Gran Canaria går i pension

Många nödställda svenskar har Ann-Kristin Ekstrand-Celis hjälpt under sin tid på svenska konsulatet beläget ett stenkast från Catalinaparken i Las Palmas. Foto: Thomas Nilsson

Efter hela 39 års tjänstgöring på svenska konsulatet i Las Palmas går honorärkonsul Ann-Kristin Ekstrand-Celis, 65, i pension nu i oktober.

Av Thomas Nilsson, Skandinaviska klubben <[email protected]>
Hon har räddat många strandsatta svenskar men tycker att vi blivit bättre på att klara oss på egen hand.
Träffade kärleken på Gran Canaria

Det var kärleken som gjorde att Ann-Kristin inte tvekade en sekund till att för gott flytta från Sverige till vulkanön Gran Canaria utanför Afrikas västkust.

 

Efter gymnasiet jobbade hon ett par år på ett kommunalt kontor i Kalmar innan hon kom till Las Palmas.

Hon reste hit 1975 för att plugga spanska på en språkskola.

– Under studietiden träffade jag min man Fernando.

41 år på Gran Canaria

Sedan 41 år är Ann-Kristin fast bosatt på Gran Canaria. Hon började på svenska konsulatet i Las Palmas som sekreterare 1978.

– Jag utnämndes först till vicekonsul och efter några år till honorärkonsul 1992 och chef för konsulatet vid Catalinaparken när man gjorde om det från ett konsulat med avlönade diplomater.

Har hand om alla öarna

Konsulatet i Las Palmas har numera hand om alla de sju större Kanarieöarna, Gran Canaria, Teneriffa, Lanzarote, La Gomera, Fuerteventura, El Hierro och La Palma, sedan konsulatet på Teneriffa lades ner vid sekelskiftet år 2000.

Ann-Kristin har till sin hjälp sekreteraren Sofia Feith och båda jobbar halvtid.

Honorärkonsuln har till skillnad mot en konsul, som varvar tjänstgöring på olika länders konsulat med UD-arbete, ingen diplomatisk status.

Svenskarna klarar sig bra själva

– Hur tycker du att ditt jobb varit?

– Jag har sett en utveckling under åren de nästan 40 år jag varit här och märker att svenskarna lärt sig att resa och klara sig väldigt bra själva.

Ann-Kristin berättar att turisten från Sverige nu för tiden inte kommer upp på konsulatet i onödan.

– Förr kunde man få låna pengar men så är det inte i dag vilket de flesta känner till.

Nödsituationer

– Hur ser en arbetsdag ut för dig?

– Framförallt hjälper jag svenskar som hamnat i någon nödsituation.

– Man vet aldrig i förväg vad som kommit in på skrivbordet. Men en vanlig dag handlar om att ta fram personbevis, skriva in nyfödda barn, registrera äktenskap, namnändringar och sådana administrativa sysslor.

Konsulatet ser till att svårt sjuka får tillgång till relevant vård.

– Vi gör hembesök hos sjuka och människor som är ensamma.

Sjuka och ensamma

Ann-Kristin hjälper till på polisstationer och jourdomstolar när det har hänt någon olycka eller dödsfall.

– Jag har också mycket samarbete med Svenska kyrkan när folk har hamnat i nöd och när anhöriga är oroliga.

Las Palmas-konsulatet hjälper svenskar som blivit av med sina pass.

– Vi kan inte utfärda ordinarie pass. Men däremot så kallade nödpass.

Så räddades hemresan för en familj som råkat ut för en passtjuv på ön La Gomera.

Titeln öppnar dörrar

Konsulatet har också en hel del administrativa sysslor som att registrera nyfödda barn, namnändringar, äktenskap och medborgarskap.

– Vad har varit det bästa med jobbet?

– Känslan av att göra nytta eftersom konsultiteln öppnar många dörrar. Man kommer fram till folk som bestämmer när det behövs.

Men hon har strikta instruktioner från UD i Stockholm.

– Vi måste till exempel  gå via svenska ambassaden i Madrid för kontakter med svenska myndigheter eller anhöriga för att rapportera dödsfall vilket alltid sker via UD och den svenska polisen.

Ann-Kristin berättar att konsulatet försöker hjälpa till i ömmande fall när man kan. Men hon har strikta instruktioner från UD i Stockholm vad man bör och inte bör göra.

– Vi måste till exempel gå via svenska ambassaden i Madrid för kontakter med svenska myndigheter eller anhöriga för att rapportera dödsfall vilket alltid sker via UD och den svenska polisen.

Det sämsta

– Vad tycker du har varit det sämsta med jobbet?

– Jag tycker inte att det finns något dåligt men man kan känna sig lite frustrerad ibland när folk inte uppfyller kraven för att man ska kunna hjälpa dem.

Hon nämner till exempel när folk reser utan ha en försäkring eller ekonomisk buffert hemma.

– Konsulatet kan inte köpa hemresebiljetter åt folk när de blivit strandsatta.

Svenska honorärkonsuln berättar också om sin vanmakt gällande svenska uteliggare både på sydkusten och i Las Palmas.

– Vi kan inte göra något för att hjälpa dem när de av olika anledningar inte själva frivilligt går med på att sättas på ett flyg hem till Sverige.

Ann-Kristin understryker att de jobbigaste fallen är de psykiskt sjuka som inte själva inser sitt eget bästa.

Dödsfall

Vad är det värsta du varit med om i jobbet?

– Det är när det handlar om tragedier med olyckor och dödsfall. Varje år dör mellan 30-40 svenskar på Kanarieöarna. Oftast av naturliga orsaker. Sker det till följd av olyckor är tragedin större. Att försöka trösta anhöriga som mist barn är svårast.

Procentuellt är det väldigt få svenskar som råkar illa ut.

Minskat supande

Förra året besöktes Kanarieöarna av 580 000 svenskar och 350 000 av dem kom till Gran Canaria.

Grisfesterna som förknippades med Kanarieöarna i charterns barndom är ett minne blott.

– Är minskningen av det ohämmade festandet en orsak till att svensken klarar sig bättre i dag?

– Ja, så är det absolut. Svenskarna dricker sig inte berusade så till den milda grad som man gjorde förr i tiden. Starkspriten har minskat till förmån för vin.

– Förekommer det mycket narkotika?

– Det har jag ingen insyn i men även om vi inte har några rapporter om det så finns det säkert.

Ann-Kristin betonar också andra förändringar i turistbeteendet.

– I dag vill folk ha lite aktiviteter. Man ligger inte på stranden sex-sju timmar om dagen som förr eftersom man vet att det inte är så nyttigt.

Lättsamt att leva på Gran Canaria

– Har du trivts på Gran Canaria?

– Ja, det är svårt att inte trivas här, det är mycket lättsammare att leva i ett varmt klimat. Jag skulle nog ha svårt att tänka mig att bo fast i Sverige men däremot under vår och sommar.

Säger Ann-Kristin som åker till Sverige under några sommarveckor varje år.

Konsulatet som aldrig stängs sköts då av hennes sekreterare.

– Vad ska du göra när du går i pension?

– Jag har rätt så många järn i elden, men det återstår att se. Till att börja med ska min man och jag ut och resa en hel del.

– Kommer du att sakna något från jobbet?

Min sekreterare, Sofia Feith, kommer jag ju att sakna. Säkert ibland också mitt arbete eftersom jag trivts och känner att jag gjort ett bra jobb. Vi har hjälpt många som är tacksamma över att konsulatet finns.

Räknar dagarna

Nu känner dock honorärkonsuln att det är dags att sluta.

– Jag trodde aldrig att jag skulle längta efter min pensionering och förr ville jag jobba tills jag blev 70. Men nu räknar jag nästan dagarna och det ska bli riktigt skönt.

Ett skäl är den ständiga dygnet-runt-jouren.

– Det kan ju ringa på telefonen när som helst om det inträffat något. Även om det inte händer speciellt ofta är det ändå ett stressmoment.

Vem som ska efterträda henne har Ann-Kristin ingen aning om.

– Nej, det sköts helt från ambassaden i Madrid efter intervjuer med olika kandidater.

Personligt

  • Namn: Ann-Kristin Ekstrand-Celis.
  • Yrke: Honorärkonsul i Las Palmas.
  • Ålder: 65 år.
  • Familj: Maken Fernando, barnen Amanda, 33, och Victor, 29.
  • Bosatt: Lägenhet i Las Palmas
  • Född: Kalmar i Sverige
  • Band till hemlandet: Syskon, syskonbarn och vänner från skoltiden i Sverige. Hon har en egen lägenhet i Kalmar.

Skandinaviska klubben:

Skandinaviska klubben, San Agustin, Gran Canaria. Foto: Hugo Ryvik

Artikeln var först publicerad i Palmbladet, som utges av Skandinaviska klubben.

Skandinaviska klubben på Facebook.


Kommentera

%d bloggare gillar detta: